hej på er!

jahapp nu har jag jobbat sen förra lördagen. 55,5 timmar. iofs låter det inte så mycket men det är fan jobbigt att kliva upp på morgonen och veta att man har 6 dagar kvar efter den dagen. för det är ju så det är. det var jobbigast i lördags, första dagen. att veta att man ska jobba i 7 dagar i rad OCH träning sent på kvällen 5 av dom dagarna. nåja. jag överlevde ju. vilket dum jävla sak att säga egentligen. som att jobba 55,5 timmar skulle vara så jävla jobbigt. nej. verkligen inte.

jag tycker f.ö nästan ingenting är jobbigt eller svårt längre. sen min mamma som även är min bästa vän fick cancer 2007 så känns en halsfluss och huvudvärk så sjukt jävla litet i jämförelse med det. jag tränar även fast jag är snuvig och förmodligen bara kommer bli sjukare av att jag tränar.. mest bara för att jag känner att det är folk som fan har det så mycket värre än mig. speciellt min lilla mamma.
förra veckan tränade jag inte. mest pga av att jag hade ont i halsen. men också för att jag hade en väldigt jobbig vecka.

ibland kommer mammas sjukdom över mig som ett moln. jag tror inte att ni kan förstå om ni inte varit i samma sits. min mamma är verkligen världens bästa vän. hon står över mina "andra" bästa vänner i alla prospekt. med det menar jag emmy, carin & kärran som är närmast i mitt liv. min mamma har funnits med mig ända sen jag föddes. och vad jag har fått höra så har hon ju iofs inte funnits i våra liv varje timme eller varje dag. kanske inte ens varje vecka när jag var yngre. då hade jag mest pappa & lena i mitt liv. och det är jag såklart oerhört tacksam för. jag är f.ö oerhört tacksam över att jag har alla mina föräldrar! som jag kallar dom. mamma, pappa, lena & anders. jag har ingen aning om vad jag hade gjort utan er.

men sen jag flyttade till mamma har jag alltid vetat att vi kommer vara bästa vänner livet ut.
min pappa kanske kan tycka att det är konstigt att jag säger så. men min mamma är min mamma. likadant som att du alltid är min pappa.
en mamma är alltid väldigt speciellt för en dotter. det är henne man pratar med om mens, tamponger, bästa vänner, pojkvänner och sex. det är alltid mamma jag har pratat med om sånt.
kanske är det därför vi kom varann så nära. jag har aldrig känt att det är nånting jag inte kan säga till henne.

varje gång jag pratar med en kille på sms och det kanske är påväg att bli seriöst så är det hon som får veta det först. när jag har fått ett nytt jobb är det mamma jag ringer först (och sen pappa såklart). varje gång en kille gjort mig riktigt ledsen är det henne jag ringer först. som tex när en av mina killar krossade mitt hjärta gång på gång så var det henne jag ringde när jag cyklade därifrån med tårarna strömmades nerför mina kinder.

däremot när jag vill prata handboll, val av lagkapten eller en efterätt så är det pappa eller lena jag ringer. nu ska ni ju inte tro att jag inte alls pratar känslor med min pappa. för det stämmer inte alls. jag berättar allt så fort han frågar. det finns inte heller något jag inte berättar för pappa.
skillnaden mellan mamma & pappa kanske är att mamma inte hinner frågar. utan jag berättar. pappa frågar, och jag berättar. ingen aning vad det beror på. men kanske är det så det är.

att min mamma är så pass sjuk som hon är påverkar mig på massa olika sätt.
jag kan bli väldigt reserverad mot mina vänner.
jag kan vara nästan helt tyst under en träning (och då ska ni veta att jag, när jag är som "vanligt", pratar hela tiden).
jag kan vilja vara ensam hela dagar och hela kvällar och inte alls orka hitta på något eller ens röra mig ur soffan. kan dessutom hitta på en massa ursäkter för att jag ska slippa vara/träffa någon.
jag kan bli kass på att svara på samtal/sms.
jag kan helt tappa orken på allt som har med träning och handboll att göra.
jag kan dricka ett vinglas en onsdag bara för att jag ska somna lättare.

när jag är i dessa perioder så vill jag helst av allt bara ligga hemma själv. ha tv:n på. fast utan ljud. lyssna på musik och bara sitta i min soffa och inte röra mig ur den på hela dagen.

jag hatar mig själv när jag är såhär. men vafan ska jag göra?!
min mamma är sjuk och säger själv att hon inte kommer leva längre än hennes hundar som är 5 år.
vad säger man när ens mamma säger så?
när ens mamma, som brukade gå 1 timme/dag med hundarna + sprang på bandet i 40 minuter och gjorde magövningar MINST 4ggr/vecka. som kunde sitta och titta på tv till kl 23. som kunde jobba heltid på kvantum. allt detta gjorde hon för 2 månader sedan (förutom kvantum).

nu för tiden orkar hon inte göra nått av det. hon är trött hela dagarna och har så himla ont. hon går och lägger sig SENAST kl 21 och sover till nästan 8 morgonen därpå. hon sover under dagarna och om hon hade velat hade hon gått och lagt sig kl 18. jag klandrar henne absolut inte. hon har ätit cellgifter i 1 år i sträck nu. jag förstår helt och hållet att hennes kropp inte orkar vara sådär pigg längre. men ändå.
det känns så hemskt att se min lilla mamma må såhär.
att ha så ont. och att jag inte kan göra något åt det. att HON inte kan göra något åt det.
hon kan bara acceptera det. det är ju fan helt sjukt.

näst-nästa vecka ska hon på röntgen. det gör hon varannan månad och på senaste tiden har proven inte alls visat någon förbättring. och hennes tumörer har växt och känns nästan som ett bröst i min hand. dom sticker ut och är hårda.
nej jag orkar inte tänka mer på det. mina ögon tåras och jag får ont i magen när jag tänker på det.

men det enda jag kan göra är att finnas där. det är mig hon pratar med om såna här saker. hon har inte några nära vänner. ibland känns det som att jag är den enda hon har. men så är det ju såklart inte. hon har sin man och mina syskon också. och sin pappa & sin bror. men jag är äldst av alla syskon. jag föddes när hon bara var 20 år. jag jobbar inte varje dag som anders gör. det är mig hon anförtror sig till. och jag har absolut inga problem att vara den personen för henne.
jag är mer än gärna det.

tänk om det hade varit tvärtom. tänk om hon inte hade berättat något alls för mig? nej usch. så hade jag verkligen inte alls velat ha det. ibland måste jag dock pressa henne för att berätta sanningen. ibland kan hon göra den lite väl skön. sanningen alltså.
men det är den jag vill höra av henne.
jag vill veta allt hon tänker och funderar över. jag vill veta när det är extra jobbigt för henne så att jag kan finnas där.
men det vet jag att hon redan vet att jag vill veta.

jag vet att oddsen kanske inte är så bra för min älskade mamma. att hon förmodligen inte kommer leva tills hon är 80-90. men jag vet också att hoppet är det sista som lämnar en.
och JAG tror (vet) att min mamma kommer leva tills hon är 120 och jag 99. det är så vi har sagt ända sen den här skiten hände.

jag önskar att jag kunde ta bort all smärta. att jag kunde bära bara om inte ALL men iaf LITE av hennes smärta. av anders, elins, andreas och alla andras smärta också. jag önskar att jag kunde göra livet lättare.

men min mammas sjukdom är en del av mitt liv nu. jag måste lära mig att leva med att hon är sjuk och accpetera det. det är inte alltid så lätt ska ni tro. 6 av 7 dagar i veckans så förtränger jag det.
det enda jag önskar min mamma (och resten av min familj också såklart) är att hon ska vara frisk och få göra exakt vad HON vill av sitt liv.

men det kommer. hon kommer bli frisk. till slut så kommer min mamma att bli bra.
det vet jag.
och både mamma och jag vet att jag oftast har rätt. visst då?

efter den här sorten av cellgift så har dom ingenting mer att erbjuda säger hennes läkare. men jag säger att dom kommer hinna komma på ett nytt. något nytt som kommer göra henne helt frisk igen.
jag vet att det kommer ske. kanske inte idag, kanske inte imorgon, kanske inte nästa år. men jag vet att det kommer ske. och min mamma kommer leva tills hon blir 120.
så de så.

alla som känner mig väl vet att jag alltid försöker vara positiv och se allting från den ljusa sidan. jag försöker så gott jag kan att vara positiv om allt detta.
och 50 % av 100%  av året så är jag det.
men då kommer den där dagen. eller dom där dagarna. eller den där veckan eller dom där veckorna. där jag bara inte mår bra.
oftast är jag rätt så kass att prata om detta.
jag vet..
men jag vill oftast bara vara själv eller vara med mamma när jag känner såhär.

och idag. och denna vecka. och förra veckan är dessa 50 %.
det är tungt ibland och ibland förtränger man det. som när mamma mår helt OK och inte alls mår dåligt eller har ont. då har inte jag heller ont. eller mår dåligt.
men det finns ju alltid där.
det skaver.

som sagt. min mamma är min bästa vän.
utan henne vill jag inte leva.
jag vet att det låter helt sjukt att säga så. men det är så jag känner.
det gäller iofs hela min stora familj.
hur ska man ens kunna leva utan dom?

nej nu skulle jag egentligen ha åkt till MIN anders och fått lite pussar och kärlek. men inte ikväll.. jag ska bara försöka sova och vakna upp till en underbar dag. 
jag är inte så deprimerad som jag låter. jag håller en sjukt bra fasad utåt. och jag mår oftast bra. så oroa er inte mina vänner.
imorgon är förhoppningsvis en bättre dag.


livet är som en berg-och-dalbana. allting går upp och ner.

tack för ikväll! och OJ så skönt det är att skriva av sig ibland. det lättar ens hjärta litegrann..

vill också skicka en stor puss till alla ni som finns i mitt liv och bryr er. speciellt pappa & lena, emmy, carin, kärran, eve, sandra, moa, ida.. ja jag har säkert glömt någon. jag har underbara vänner, lagkamrater och arbetskollegor helt enkelt som bryr sig.
och en extra stor puss till anders som ens står ut med konstiga mig.
och förlåt om jag är kass ibland på att höra av mig eller ens orka svara när ni ringer. jag lovar att jag ska bli bättre! iaf, tveka aldrig en sekund på att ni är det bästa jag har!




jag har en massa bilder på mig och min kära mor, men dessa är dom ni får nöja er med idag.