det känns som att jag alltid går omkring med en stor klump i halsen som vägrar att försvinna..
och det vet jag att den aldrig kommer göra.

min mamma är "svårt sjuk" som alla på sjukhuset säger.
hon har fått en vit pärm som folk på palliativa avdelningen får.


jag har insett att min mamma är väldigt sjuk.
och det finns absolut ingenting jag kan göra åt det.
jag kan bara finnas här för henne.
och hoppas att hon ska slippa ha ont.

jag försöker att göra normala grejer. som att träna handboll.
inte ens det hjälper. jag som brukar längta till träningarna, känner ingenting längre.
som att jag inte ens är där..

jag tänker så himla mycket att snart finns det inte plats för mer tankar.

jag önskar bara att jag vaknar upp och märker att allt bara är en hemsk jävla mardröm.
för exakt så känns det.
som en mörk jävla mardröm.

men det sista som lämnar människan är hoppet!..... visst då?

min mamma är min bästa vän, jag älskar dej!